Att vakna varje morgon, göra sej i ordning å åka t jobbet, d e helt ok. D e när uppskattningen för d man gör försvinner som allt känns motigt. När nedskärningarna aldrig tar slut å när försämringarna bara ökar då e d lätt att hålla sej för skratt.
Jag har haft upp å nergångar i hela mitt liv. Ibland mer mer men på d stora hela mest upp. D e ju dock nedgångarna som man har lättast att komma ihåg, de sätter sina spår.
Att förlora min man e bland d tuffaste jag varit m om. När jag förlorade min mamma så tänkte jag naivt att d nog va slut på elände för min del. Ack va jag bedrog mej. Att va m om två cancerresor d har tagit på mina krafter. Att stå kvar som ensam förälder, d e tufft. Riktigt tufft. Jag tvivlar ofta på mej själv i min roll som mamma men när jag ser hur fantastisk min son e så fattar jag ju att d jag gör inte e så tokigt,
D e fortf många bitar som bearbetas i mej. Jag förlorade min man, min bästa vän, min livskamrat, min slagpåse, min diskussionspartner å mannen i mitt liv. D tar tid. Att jag dessutom förlorade honom innan han dog, d e oxå nåt som jag fortf bearbetar. Cancer e en grym sjukdom. Inte bara för den drabbade men oxå för anhöriga. D går inte att förklara hur d e att va m om en sån skräckens resa så att nån utomstående kan förstå.
Jag har varit stark länge. Att vara högkänslig tar på krafterna. Roger brukade retas m mej å säga att jag borde bli polis då jag ser allt in i minsta detalj. Om han bara visste hur spot on han va. Intryck intryck intryck. Allt jag ser å allt jag hör går rakt in utan filter. Jag känner inte bara mina egna känslor, jag känner alla era känslor oxå. Tar in allt å har svårt att sortera vad som skall var. Detaljer. Minsta lilla detalj tas in.
Min son frågade mej förra veckan om jag håller på att bli så där psykiskt sjuk. Han menade utmattningsdepression. D va som en väckarklocka å jag bokade tid hos läkare å nu e jag sjukskriven. Min son e ofta klokare än mej.
Jag e nu sjukskriven ett par veckor å sen tar semestern vid. Ska bara ägna mej åt att må bra.
Har hört att en del tycker att jag ältar. D må så vara mående mitt sätt att bearbeta. D e ju oxå så att mitt skrivande e läkande. Å jag skriver mest om d trasiga som vill ut. Borde skriva även om d fantastiska. Kanske får bli sommarens mission. Jag mår ju inte dåligt hela tiden men d e de orden som vill ut å vem e jag att stoppa dem? Tycker du att d e trist el jobbigt att läsa så e d ju bara att skrolla vidare t en annan blogg.
Nu ska jag sätta mej på balkongen i solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar