D va ett tag sen jag skrev här i bloggen. Dagar kommer å går å ibland så finns inte riktigt orken el suget. Kände dock idag att d va lite som pockade på å ville ut.
I början av veckan så brann Ögir ned t grunden. Jag åkte dit på kvällen e jobbet, parkerade å klevir bilen å bara stod å tittade. Tankarna for omkring å så många minnen kom fram. På Ögir träffade jag Roger för första gången, där hade vi hans femtioårsfest å även hans begravningsfika. Sååå många bra konserter jag sett där. Å mindre bra. Weeping ploppar så klart upp å så även Tommy Körberg som jag var på m Karin, vilken pipa å vilken kväll!
Igår samlades några av vännerna vid Ögir å tillsammans så bytte vi ut å satte upp ett nytt stängsel. D va fint å se så många samlas för att hjälpas åt. Per passade på att tacka å han sa att d så klart kommer att finnas ett nytt kulturställe så småningom å d va d nog ingen av oss som tvivlat på. M gemensamma krafter så kommer d att bli ett nytt ställe att vara tillsammans på. D blir fint.
Jag var hemma från jobbet torsdag å fredag. Hela kroppen sa ifrån. Jag e så trött så trött så trött. Jag e ganska stabil psykiskt men stämningen på jobbet e…ja va ska ja säga…tvi vale! D e en hög tröskel dit å jag räknar timmarna tills jag får gå hem igen. D som gör att jag går dit e barnen. Vore d inte för dem så…. Jag tänker att en vinst på Euro jackpot vore fint. Då kunde jag hitta på nåt annat att fylla mina dagar m.
Vad som e galet undrar ni? Ja i vilken ände ska man börja…förändringar som leder till försämringar, d kan inte bli annat än pannkaka. Tror att d kommer att ta en ände m förskräckelse. Flera anställda ser sej om efter annat. Jag med men inte inom samma bransch. D e nog same same vilken skola man än hamnar på här i Köping. När jag flyttade tillbax t Köping så va d som att åka tillbax lite i tiden. Både skola å fritids låg efter i d mesta om jag jämförde m Stockholm. Så skedde en del förändringar till d bättre å d kändes ändå ok. Nu d sista året e d allt annat än ok. Handen upp ni som har en chef som efter ett år och två månader fortf inte hälsat på dej på din avdelning….?…….
Tro nu inte att allt en pest å en pina. Förutom jobbet så e d ok. Jag å Teodor mår bra. Vi har hittat en lunk som, oftast, funkar för oss. Lite gnissel i maskineriet emellanåt, d e ju en blivande tonåring vi snackar om. Han har börjat att testa mej lite å d e jag inte van vid. Att tjata på läxläsning e heller inget som jag e van vid. Igår gjorde vi ett schema för honom. Där står vilka dagar han ska göra vad tex läxor, aktiviteter å annat. Dagliga sysslor som att bädda sängen, diska matlådan å packa i å ur skolväskan står oxå med. Detta schema skall nu följas, annars blir d inte fredags- eller lördagsmys. Så d så!
Solen skiner ute idag å d känns skönt. Jag var förbi Roger å tog bort lite ogräs å utblommade växter. Känns skönt å prata lite m honom. Ni som fattar ni fattar. Teodor har varit på basketträning å stack sen hem t en kompis. Känns fint att han har kompisar. Värmer ett oroligt mammahjärta. Emellanåt känns d övermäktigt att vara ensamstående förälder. (Jag är gift, min man råkar bara vara lite död.) D e ett enormt ansvar å d va ju inte tänkt att jag skulle stå ensam m d ansvaret. Teodor e en superfin grabb så jag har än så länge gjort ett makalöst (eller make-löst…) jobb å d e jag stolt över! Men så kommer oron å den gnager….Är jag verkligen tillräcklig? Teodor har förlorat många vuxna förebilder de sista åren men på d stora hela så har han tagit d bra. Jag, Roger å Teodor pratade mkt m varann d e nåt som jag å Tedde har fortsatt med. Han kan oftast sätta ord på d han känner å tänker å d e jag tacksam över. Jag gör mitt bästa för att förklara hur vuxna ibland sätter sej själv först å att d då kan bli knasigt. Att de oftast kanske inte menar att göra honom ledsen el besviken men att d ibland blir så ändå.
Jag känner oxå en viss besvikelse inför en del människor. Såna man trodde man kände å kunde lita på som hugger en i ryggen. D e allt annat än kul. Just nu känner jag inte att jag behöver ventilera detta m berörda, d räcker m att ta avstånd. Fula ord å osanna ord får stå för dem. Jag mår bra å d e d viktigaste. Svek e inget jag tar lätt vid. D blir svårt att hitta tillbax om viljan skulle finnas. Just nu gör den inte d å jag ställer mej mkt tveksam t att den kommer att infinna sej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar