D känns som om att gråa moln hopar sej över en.
Tankarna far åt alla håll.
Funderingar likaså.
D lilla blir så stort.
Skyddet känns svagt.
Armeringen ger vika.
Man letar efter glädjen.
Den där känslan av väntan. En orolig väntan.
En väntan på vad?
Ovisshet.
Ibland e d svårt att glädjas åt d lilla.
Likaså d stora.
Emellanåt e d lätt att se sej själv som lyckligast i universum.
Att få vara frisk.
Att ha en fin man. Och lång.
Att ha en sötis till son.
Att ha finaste bröderna.
Att ha sin pappa i livet.
Att ha underbara vänner.
Att ha en bostad.
Att ha ett jobb. (Som man inte alltid uppskattar)
Att leva i ett land där överflöd existerar.
Sparkar av mej sandalerna å låter de nakna fossingarna få känna på gräset.
Livet e inte så dumt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar