Åsa Linderborgs krönika

Först bedriver Moderaterna en politik som gör att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Sen fortsätter man med samma politik, så att SD fördubblar sitt väljarstöd.

Fredrik Reinfeldt har berömts och berömmer sig själv för att inte ha gett SD lillfingret, men det är hans arbetslinje som gett SD vingar. En politik som SD dessutom själva har röstat igenom. Så paradoxalt är läget, men av nån underlig anledning anses det ohövligt att säga att högeralliansen har regerat med hjälp av SD.
Det var Moderaterna som ställde flyktingfrågan mot välfärden, där 140 skattesänkarmiljarder inte ingick i ekvationen. Försöket att spela både humanist (öppna era hjärtan) och realist (flyktingar kostar pengar) gick inte hem. Var tredje ny SD-väljare kommer från M.
Reinfeldt har skitit i det blå skåpet. Det som dröjer tydligast kvar från valnatten, är hans vädjan att de som nu tar över partiet ska fortsätta hans flyktingvänliga linje. Det är nämligen inte självklart. Moderaterna var riksdagens mest invandringskritiska parti innan SD gjorde entré.
Skuldbördan för valresultatet måste fördelas rättvist.

De rödgrönas uppgift det här valet borde varit enkel. Missnöjet med regeringens politik har varit monumental, men ändå lyckades man sjabbla bort sig framför öppet mål. ”Vänstervindarna” sögs upp av Sverigedemokraterna, som utpekat arbetarrörelsen som sin största fiende.
Nu har vi en vingklippt regerings­bildare som säger sig inte kunna skilja på höger och vänster. Det är en kärnfull sammanfattning av socialdemokratins förvirring de senaste tjugofem åren.
1990 kom Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet överens om ”århundradets skattereform”. Den klass­utjämnande politik som gjorde Sverige unikt, blev plötsligt historia. Det var också startskottet för avregleringar, privatiseringar och utförsäljningen av välfärden. Kampen mot inflationen blev viktigare än kampen mot arbetslösheten. EU-inträdet 1995 cementerade den nya politiken.
Av alla OECD-länder är Sverige det land där klassklyftorna växer snabbast, både i absoluta och relativa tal. Det ska inte bara skyllas på Reinfeldt.

Högerns galna kvartssekel har styrts av både röda och blå regeringar. Det föder högerextremism; Sverige blir alltmer likt de andra länderna på kontinenten. Men det finns ett särskiljande drag: enligt Valu (14 sept) var det ”bara” elva procent av LO-kollektivet som röstade på SD. Det är en minskning jämfört med förra valet.
I Frankrike är Nationella fronten arbetar­klassens största parti. Etc.
Det är en myt att SD:s väljare är en vit, manlig arbetare. Partiet växer bland tjänstemän, akademiker, höginkomst­tagare. Bland kvinnor, och här är LO-kollektivet överrepresenterat; medlemmar i Kommunal har lockats av SD:s profilfråga om rätten att jobba heltid.
SD ökar i bostadsområden som saknar invandrare. På Södermalm, den förhat­liga PK-elitens epicentrum, fick man fem procent.
Sju av riksdagens partiledare enade sig i valdebatterna mot SD:s ”hat”. Björn Ranelid har frågat i ett öppet brev om Åkesson är förmögen att känna kärlek (DN Kultur 13 sept).
Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna.
Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna.
Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år.

Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spott­styver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna.
Den nya arbetsmarknaden utan kollektivavtal skapar barbari. Låglöneyrken som aldrig ger ekonomisk trygghet och tjänstemannabranscher där snart ingen har fast jobb och alla är utbytbara, har drivits fram av människor med hög svansföring mot SD:s ”hatpropaganda”. Annie Lööf får mediala applåder när hon tar sig ton mot Jimmie Åkesson, men hon kan aldrig göra det i mitt namn. Arbetarklassens fiender är också mina. Till dem räknar jag också Jimmie Åkesson, men inte alla hans väljare.

Valrörelsen har handlat om jobben, men aldrig om arbetslivets villkor. Mediernas antirasistiska patos har koncentrerats till en enda fråga: de tiggande romerna. Den känslokonflikten drabbas journalisterna själva av – bedjande romer som kantar hela vägen till och från jobbet. Alltså pratar vi om dem.
Eller också lägger vi pannan i djupa veck kring frågan om SD ska kallas rasistiskt, fascistiskt eller högerpopulistiskt. Diskussionen går runt runt runt och blir till slut en tvist om påvens skägg.
Medierna har hanterat SD sakligt den här valrörelsen, det är eftervalsdebatten jag fruktar där alla liberaler utan känsla för nån annan klass än sin egen nu ska vråla ut sin ångest utan förmåga att fatta varför SD ens existerar. Men det finns ett journalistiskt
undantag: avslöjandet om Åkessons spelmissbruk.

Åkesson har inte spekulerat bort partikassan. Han är inte i närheten att bli statsminister. Åkessons spelande är ett privat bekymmer, inte ett politiskt problem.
Vad får en förtroendevald göra på sin fritid? Får man vara otrogen? En från­varande förälder? Alkoholist? Är det finare att spekulera bort pengar på börsen än spela bort dem på nätkasino?
Påståendet att Sveriges radio hade gjort samma sak om det varit vem som helst – en Åsa Romson – är högst hypotetisk.
I sinom tid ska vi ta medierna, säger Kent Ekeroth. Han tillhör partiets toppskikt, så man måste ta honom på orden.
SD:s självförtroende är störst i Sverige. Våldskapitalet likaså. Krafter triggas igång, i söndags kväll stod den första flyktingförläggningen i brand.
Det är en sak att slå nazisterna på gatorna – Svenskarnas parti har gjort fiasko i det här valet – men det är nåt annat att slå SD. Liberalerna ifrågasatte den antirasistiska folkrörelsen, men ropar nu yrvaket efter en Torgny Segerstedt som kan vara en fyrbåk mot rasismen. Men vad har en nutida liberal att säga till en sverigedemokrat som inte är moralpredikningar om hat och kärlek?

SD kan man bara slå genom att prata politik. Pensionerna, utbildningen, anställningstryggheten, socialförsäkringarna – alla de frågor där social­demokratin borde vara oenig med borgerligheten, men förmodligen inte är det.

Stefan Löfven kan visst skilja mellan höger och vänster. Han har i fullt med­vetande just valt höger i strid med LO-kollektivets önskningar. Därmed har han valt bort möjligheten till en vänster­utveckling.

Han säger att SD aldrig ska ges inflytande, men det löftet kan också ursäkta honom att fortsätta föra en borgerlig politik. Han kan strunta i att höja A-kassan och skylla det på SD. En sån antirasistisk strategi kan slå mot vitala intressen inom arbetarklassen, och social­demokratin kan hamna i samma legitimitetskris som sina europeiska systerpartier.

Valet 2014 hade kunnat bli en historisk vändpunkt. Social­demokraterna skulle kunna sätta punkt för högerns galna kvartsekel, men allt tyder på att man med några justeringar kommer fortsätta föra den politik som väljarna just vänt ryggen. Så smarta är de.

Här finns originalet.