jobbdag

när klockan ringde i morse 06.10 så hade jag varit vaken sen 03.30 av å till. sovit så himla oroligt å bara snurrat. for iväg med buss å t-bana för å lämna tedde på dagis å sen iväg till jobbet. insåg att d e 3 veckor sen jag var där. d e lååång tid.
konstigt nog så kände jag mej så vansinnigt nervös innan jag kom dit. hela kroppen skakade å magen var i uppror å hjärtat slog dubbla slag. väl där mötte jag inger å fick mej en stor kram. då släppte den värsta nervositeten.
sen gick faktiskt dagen som en dans, typ.
barnen hade saknat mej å flera av dem frågade flera ggr om jag skulle jobba hos dom igen nu. sötnosar!
d jobbigaste var nog att träffa alla kollegor. jobbigt e egentligen fel ord för jisses så skönt d e att veta att de bryr sej om. ingen har vänt ryggen till utan d har bara varit öppna famnar å d känns så himla bra. d som var jobbigt var nog oron inför min reaktion på alla kramar å fina ord. lättrörd e jag ju i vanliga fall å nu e d snäppet värre. d gick dock bra. tårar brände innanför ögonlocken ett par gånger men mest av tacksamhet. ömhet.
nu e klockan snart fem å mina grabbar e hemma när som helst. tedde har beställt spaghetti å falukorv till kvällsmat. inga konstigheter där inte.
jag e vansinnigt trött. tror att d e mkt spänning inför denna dagen som släppt plus att d har varit mkt intryck hela dan. positiva sådana.
för en stund sen ringde petra. jag kan inte med ord beskriva hur skönt å fint d e med vänner som ringer å fortsätter att ringa trots att jag inte alltid vill eller orkar svara. de vänner som inte ger sej utan fortsätter att visa att de finns å att de vill hjälpa till. som nästintill tränger sej på. d uppskattar jag mkt. att be om hjälp e svårare än vad man kan tro. får erbjudanden från många håll men d där att at sej för att nappa på dem.... nja d e svårt. därför betyder d så mkt att ni fortsätter att höra av er, att ni tränger er på. att ni finns,
den här fajten blir så mkt lättare tillsammans med er!