just då tänkte jag inte så mkt på d. jag vet att jag tänkte va konstigt men inte mer än så. i efterhand så e d en händelse som ofta ploppar upp i huvudet. m facit i hand så e jag säker på att den där knölen hade börjat ge sej till känna. jag kan inte låta bli att tänka vad som hänt om jag förstått d redan då. hade d gjort nån skillnad? hade d gjort nån skillnad om de upptäckt knölen tidigare el hade den varit lika elak? d e en fråga som jag inte frågat. e lite rädd för svaret eftersom jag kommer att klandra mej själv. jag borde ha förstått.
i efterhand har jag märkt vissa förändringar. humörsvängningarna kom in i vårt liv m buller å bång. ditt sätt blev annorlunda. mkt till d bättre. tidigare om du tex skulle åka t affären för att köpa något å du inte hittade d, så sket du i d å for hem istället. när förändringen kom så kunde du stega fram t första bästa person å fråga efter d du sökte å d slutade ofta m att ni stod å pratade ett slag. kunde vara frustrerande ibland men jag lät dej hållas...
tillbax t humlrsvängningarna. du kunde gå från noll till hundra på ett ögonblick. du kunde bli så vansinnigt arg. aldrig någonsin var jag dock rädd för att du skulle göra mej el tedde illa. du blev bara sååå himla arg, slog igen ytterdörren å gick iväg. när du kom tillbax var du som vanligt igen.
alla dessa förändringar, borde jag ha förstått att något var fel? eller trodde jag bara att du lixom jag var "småbarnsåren-trött"?
så kom då den där dagen. den där dagen då allt skulle förändras för att aldrig mera bli sig likt igen.
vi hade bott i vår efterlängtade nyprodukton i annedal i knappa två veckor. vi hade på em varit runt å letat efter ett badkar på fötter. du körde knasigt å jag blev rädd å arg. du var upp på trottoaren på vänster sida av vägen å jag kände nånstans att d e nåt som e knas.
vi kommer åkandes på stora vägen å d e två filer på var sida om refugen. så strax innan korsningen blir det tre filer varav den tredje filen svänger till vänster. vi ligger i filen längst till höger i vilken man enbart får köra rakt fram. du styr helt plötsligt åt vänster utan att blinka, du kör mot rött å bilarna vi möter tutar å tvärnitar. nu e jag så rädd att jag gråter å ber dej att bara åka hem. du gör som jag säger å när du kör ner i garaget så skrapar du i bilen frampå så lacken blir orange av teglet.
vi kommer upp i lägenheten å jag säger att du måste ringa t doktorn kommande dag. du blir först arg å förstår inte alls varför.
så går du in i klädkammaren för att fixa sladdkaoset som är där. du ropar på hjälp att hålla nåt å när jag kommer in så tappar du balansen å håller på att trilla. jag tar emot dej å än en gång blir jag så jävla arg. innerst inne så förstår jag att nåt e fel m dej men vill inte riktigt inse.
jag säger igen åt dej att du måste ringa läkare. du blir arg igen å tycker att jag e larvig. så tappar du balansen å trillar mot kläderna. då e d som om att du fattar att d e nåt som e galet.
jag e ju inte dummare än att jag fattar att du e orolig. så klart att du fattat att d e nåt som inte stämmer. din huvudvärk har eskalerat. den har ökat dag för dag. du lovar att ringa doktorn.
jag ringde dej på fm ifrån jobbet dan efter. du svarade inte. jag blev orolig eftersom du alltid svarade. du hade alltid alltid mobilen till hands. även om du satt i möte så svarade du.
jag letade febrilt på nätet efter nåt nummer t volvo it men hittar inget. googlar vidare för att få tag på nån av dina kollegor å till slut hittar jag numret till din chef. jag ringer å när magnus svarar så fårgar jag om han vet var du är. jag får till svar att du sitter bredvid å att din mobil laddat ur. jag får prata m dej å du berättar då att du ramlat när du kom upp ur tunnelbanan på morgonen. du hade halkat på isen å slagit hål på ena knogen. åter igen, i efterhand e d så klart balansen som spelat dej att spratt. du halkade inte på nån is, du blev yr, igen, å trillade.
hur som helst, jag blir lite lugnare av att ha fått prata m dej å fortsätter att jobba.
ungefär en timme senare ringer min modil å din chefs namn syns på displayen. jag minns ej vad jag tänkte bara att jag blev rädd. jag svarar å jag hör hur magnus berrättar att du fallit ur din skrivbordsstol, för ett kort ögonblick inte varit kontaktbar, så han hade ringt ambulans. den var på väg å den skulle köra dej t st göran.
då tänker jag: nu drar helvetet igång.
nånstans inom mej anade jag att d va allvarligt.
en kollega ringer en taxi, en annan kollega plockar ihop mina saker å sen går jag storgråtandes ut t den väntande taxin.
resan t st görans akutintag känns lång å när jag kommer dit å frågar efter min man så känns d som om att jag ska svimma. d e som om att benen inte bär mej.
en sköterska följer mej t honom å den blicken som du har då glömmer jag aldrig. jag hade aldrig sett dej rädd å den rädslan som nu lyste ur dina ögon gjorde mej livrädd. du såg så rädd å förvirrad ut å du greppade min hand hårt. de rullade dej genom långa korridorer på en bår å du släppte inte min hand. vi körde in i en korridor som var märkt "stroke". jag kan fortfarande se din förvirrade å oroliga blick när du läste på skylten, du sökte min blick å ditt grepp om min hand hårdnade.
jag minns att jag tänkte; ok d e en stroke men han e vaken å svarar på tilltal så då fixar de detta.
du får åka in på röntgen å kvar i korridoren står jag m dina ytterkläder å jobbväska i händerna.
tankarna snurrar åt alla håll å jag hyperventilerar å gråter om vart annat.
efter röntgen blir vi lämnade i nåt rum där du får lägga dej i en sjukhussäng å draperiet runt om dras för. där ligger du med huvudet uppe å bara stirrar. jag försöker få dej att slappna av, att lägga ner huvudet mot kudden å vila nacken men icke. du envisas m att ligga ner men uppe m huvudet. vi håller varandras händer å tårarna strömmar nedför mina kinder. du ser bara helt nollställd ut.
så kommer en sköterska å drar isär draperiet å säger att d strax kommer en sjuktransport så ska ta oss till ks. ok, svarar vi å frågar varför vi ska dit? till svar får vi en lång suck å så frågar hon om ingen varit å pratat m oss efter röntgen. nej svarar vi i munnen på varann. då suckar hon igen å så säger hon: d e egentligen inte mitt jobb men om ingen annan har sagt nåt så får väl jag göra d. så berättar hon att d hittat en stor förändring i hjärnan å att de skickat bilderna t ks, de analyserade dem snabbt å såg då att d va frågan om en hjärntumör.
du blir flyttad till en rullstol å sen förflyttas vi ut i kylan å efter en liten stund kommer en färdtjänstbil. du rullas på å spänns fast med säkerhetsbälten högt å lågt.
på ks e d full rulle när vi kommer. vi får träffa all möjlig sjukvårdspersonal å blir informerade om att en operation kommer att ske inom tre dagar.
en stund senare kommer gaston schechtmann in å berättar att han å en av de andra toppkirurgerna har jour å att de bestämt sej för att tidigarelägga din operation. vi får in rakgrejor å din förvandling startar.
jag har laddat inför att skriva detta. jag har känt mej orolig. ledsen. arg. jag känner dock att detta e nåt som måste ur mej. efter att ha kommit igång m skrivandet så känner jag mej nu som ett utskitet päron. jag e slut å tårarna sprutar. jag väljer därför att pausa. återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar