sorgsen

har läst lite mer i lindaskriver-bloggen. har läst den lite av och till. mest av för att den ligger för nära min verklighet. mamma hade samma sjukdom som linda hade. att läsa hennes inlägg om hur fasansgullt ont hon hade emellanåt och på slutet hela tiden, det gör ont i hela mej. jag visste så klart att mamma hade ont men inte så ont. jag vet nog ingen som har/hade så hög smärttröskel som mamma men ändock. hon var så stark och ville inte att vi skulle veta hur jobbigt det egentligen var. vi förstod dock.

forskningen går framåt hela tiden men inte tillräckligt fort enligt mej. det känns så himla orättvist att unga människor, ja människor i alla åldrar för den delen, ska gå bort pga en sketen sjukdom. man kan för tusan flyga till freakin´månen men man kan inte bota cancer. felprioriteringar i mina ögon.

jag saknar fortfarande mamma lika mycket varje dag och hela tiden men jag har lärt mej att hantera saknaden och sorgen på nåt vis. ibland blir det dock för mycket och då brister det. saknaden är som störst då det händer roliga saker och jag känner mej som lyckligast. lite bakvänt kan tyckas, men jag skulle så gärna vilja dela med mej av min glädje med henne. jag skulle vilja kunna ringa henne och skrika ut hur glad jag är över att jag fick det där jobbet jag så gärna ville ha och att jag dessutom fick den lön jag begärde! jag vill berätta att lilleman knallar omkring så gott som obehindrat nu. jag vill tala om att lillen reser sej, oxå nästan obehindrat nu. jag vill skryta om hur bra morfar teodor har och hur han lärt teodor vad och var lampan är.
jag vill säga till henne att teodor ropar "mamma". att han säger "ba" om bollen. att han sträcker upp händerna mot en och vill komma och bara sitta och mysa i knät. jag vill kunna tala om för henne att hon hade rätt vad gäller roggan; han är den bästa kille man kan tänka sej! du hade rätt mamma.
jag undrar så om hon kan "se" oss och om hon vet hur vi har det. jag undrar om hon vet att vi tänker på henne dagligen och att hon fortfarande är "levande" i våra samtal och i våra liv.

ibland tänker jag på om jag skulle ha pratat med henne om vad som händer efter döden och hur hon kände inför den, men då hon var på lasarettet så var det som om att vi förträngde det oundvikliga. vi pratade inte om det alls. jag klarade inte av det för då kändes det som alltför stort att bara veta att hon inte skulle finnas kvar så småningom. "så småningom" kom alldeles för fort. jag önskade så att hon skulle hinna få se teodor men så blev det inte. jag undrar dock om det gjort saker och ting lättare. om hon fått se honom så hade jag nog tyckt att det varit orättvist att hon inte fått se honom växa upp. jag tycker att alltihop är orättvist och om det fanns en gud så skulle jag spotta honom i ansiktet. om och om igen.

mamma är fortfarande levande inom mej och jag kan plocka fram henne titt som tätt och liksom höra henne prata. jag kan höra henne kommentera saker och ting och jag vet exakt vad hon skulle ha sagt ibland. jag kan konversera med henne inombords och det hjälper mej mycket. dock gör det ej saknaden mindre.