när man inte är kurant å på topp själv så har man noll tålamod. teodor vaknar stup i kvarten om nätterna å d håller på att ta knäcken på mej. att han sen kommit in i en fas som innebär ilska, grinighet, ständig uppmärksamhet å otålighet gör inte saken lättare. kan man få hjälp nånstans? eller e d bara att bita ihop? vet bara inte hur länge till jag kan bita...
när jag fick barn så var dessa dagar å nätter inget som ingick i mina tankar å funderingar. det är underligt att folk aldrig pratar om hur djävulusiskt jobbigt d kan vara. frågar man så e d alltid flaggan i topp å d luktar rosor å allt e så där rosaskimrande. typ som på film.
jag måste ha valt fel rulle i videobutiken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nä så är det verkligen inte! Inte hemma hos oss iaf, det är små millisekundrar med rosaskimrande barnstunder...ibland är det riktigt förjävligt att vara förälder och man känner sig ganska värdelös men de där millisekundrarna har en förmåga att lysa över det jobbiga...styrkekram!
tack fina sara. jag känner mej verkligen som en pruttmamma just nu. d borde finnas en handledningsbok av nåt slag till denna lille sötnos. måste ha slarvat bort den...
kram
Jag vet hur det är. Man kräks på dom och exploderar lisom av minsta lilla. Då behöver man få lämna över. Och sova, sova, sova. I know. Lämna hemmet hjälper också.
Roger får ta över helt enkelt, annars krackelerar du. Och det får du inte. Man får turas om att dra lasset. Sov i vardagsrummet och stäng dörren om dig. Sömn gör underverk, jag lovar.
Sen är det ju så här att det går över - det låter som ett hån när man är mitt i det - men det gör det. Det kommer snart kännas bättre.
Stora kramar till dig min vän, jag vet hur det är.
Skicka en kommentar